Tisdag..eller?

Det är sannerligen lätt att blanda ihop dagarna när man är hemma på heltid, jag brukar inte ha koll på detta alls längre. Lite enklare har det blivit iom att John börjat jobba igen, men det är fortfarande svårt 🙂

Idag är det i alla fall tisdag! Och idag har vi varit på vårt första läkarbesök med Li på barnavårdscentralen och som vanligt så var hon alldeles perfekt bra och fin på allt 🙂  Härligt!

Bjuder på lite bilder även idag såklart!m Här ligger lilla Li och myser i babygymmet som hon fått av morbror Martin 🙂li-babygym li-babygym2

Och här myser hon med mormor! li-mamma Och så här såg det ut ibland när John var hemma och pluggade på inför nya jobbet 🙂 li-john-stella

Äntligen Måndag

Ja, idag är det måndag men det känns som vilken dag som helst! Det är faktiskt en riktigt härlig känsla, att slippa ”måndagsångesten”. Härligt!

Idag har jag haft första riktiga dagen hemma ensam med Li. Pappa John har nu börjat sitt nya jobb ”på riktigt”. Så nu får hon inte sova i pappas skägg på dagarna mer 😉li-john

Vi har haft en riktigt bra dag idag. Natten var som vanligt, inte mycket sömn där inte 🙂 Men vi vilade på morgonen istället och fick lite besök av min bror runt lunchtid och sen begav jag, Li och Stella oss ut på promenad i Slottsskogen igen. En riktigt fin dag idag med! Väl hemma igen så har vi myst OCH vilat och jag har t om hunnit börja tömma min garderob på kläder som inte kommer användas mer, betalat lite räkningar och nu sitter jag här framför datorn och skriver 🙂 En ganska produktiv dag om man jämför hur det sett ut det senaste alla fall 🙂

Bjuder på lite roliga bilder med minspel från tredje veckan här hemma!

Ha en fortsatt fin måndag! 🙂

Vårt lilla Mirakel

Ja, lilla Li är äntligen här! Hon föddes på pappa Johns födelsedag 2015-08-24 klockan 17:04. Snart 4 veckor sedan.

Det blev oväntat en mycket komplicerad förlossning, som har tagit ett tag att ta in och det är först nu som jag nästan har förstått allt som hänt och hur allvarligt allt faktiskt var efter att jag läst igenom min 19-sidiga förlossningsjournal (!)

Jag drabbades av en svår havandeskapsförgiftning och till följd av det: HELLP-syndrom + att jag fick en svår blodförlust, tappade ca 50% av mitt blod.

Jag måste börja med att säga att lilla Li mår utmärkt bra och att jag själv är så gott som frisk idag, 3,5 veckor efter förlossningen, återstår bara lite medicinering som jag hoppas på att jag får bort inom kort och att jag såklart fortfarande är mycket trött.

Havandeskapsförgiftning/Preeklampsi: Detta är helt enkelt att kroppens immunsystem tror att bebis och moderkaka är något som bör tas bort, kroppen blir helt enkelt allergisk mot barnet. Den ”lätta” sorten upptäcks ofta relativt tidigt och man behöver inte göra mer än att hålla koll på alla värden och vila medan den allvarliga sorten gör att man blir mer sjuk.

HELLP-syndrom: Detta kan man få (dock mycket ovanligt) om man har en mycket svår havandeskapsförgiftning. Man blir plötsligt sjuk och man måste förlösas snabbt för att det inte ska bli livshotande. Kroppen bryter ner sina egna röda blodkroppar, förhöjda leverenzymer, lågt antal blodplättar. Risk för både propp och spontan blödning på samma gång och högt blodtryck mm.

Men i alla fall….Här kommer min lilla förlossningsberättelse, så som jag kommer ihåg samt ser i journal och som jag uppfattat den helt enkelt 🙂

Natten 150824 klockan 04:00 gick mitt vatten och jag ringde då in till förslossningskordinatorn som bad mig gå och lägga mig och komma in till östa sjukhuset på morgonen, klockan 08, för att konstatera att vattnet verkligen hade gått. Vi åkte på morgonen och det konstaterades att vattnet mycket riktigt hade gått men eftersom inte värkarna satt igång, så blev vi direkt hemskickade för att avvakta.

Vi var hemma igen runt 11 tiden, då vi lade oss framför tv.n och sov lite (hade ju varit vaken sedan 04:00) Runt 12-13 tiden började jag känna sammandragningar, som gjorde lite ont, så vi beställde snabbt en pizza, eftersom jag förstod att det skulle sätta igång snart och för att få lite energi helt enkelt. När vi satt där och åt pizzan, typ 10 minuter senare så hade värkarna dragit igång på riktigt, nu gjorde det ONT, så jag hetsåt pizza mellan värkarna, som nu helt plötsligt bara hade 5 minuters mellanrum och då bestämde vi oss för att det var dags att åka in till Mölndals sjukhus, så vi ringde en taxi.

Klockan 14 var vi inne på Mölndals förlossning och mina värkar fortsätter bli allt mer intensiva och vi skrivs in och får prata med en barnmorska. Mitt blodtryck kontrolleras, som var högt 160/100 (mitt normala ligger på 120/70) och CTg på bäbis görs, vilket visar en normal bäbis med normal puls osv. Allt ser bra ut helt enkelt och efter ca en timme så ber barnmorskan oss att göra oss i ordning så att vi kan få ett förlossningsrum. Då helt plötsligt efter en värk så börjar jag må fruktansvärt illa, jag känner kallsvetten och smärtan efter värkarna försvinner liksom inte, jag har en otrolig smärta i övre delen av magen och jag förstår att något kanske inte riktigt står rätt till. Jag kan inte längre stå på fötterna. Jag vet att John blir mycket förvånad när jag tittar upp efter en värk, eftersom svetten formligen rinner ner för ansiktet. John springer ut och får tag i barnmorskan, och jag tror att de förstår med en gång att nåt är galet, i det här läget. De kör in mig till ett förlossningsrum och tar mitt blodtryck igen, som nu stigit till 180/110 och CTg som nu sjunker så lågt som ner till 50-67 slag per minut på lilla bebis (normalt för bebis är 150-170 slag per minut), de tar fler prover och de sätter även in blodtrycksmedicin i det här läget. Mitt minne sviktar lite i det här läget men jag kommer ihåg att jag ser bäbis puls hastigt gå ner och jag börjar gråta samtidigt som jag ibland känner att jag kommer att svimma. När jag läst journalen så förstår jag även att jag hade hög feber, närmare 40 grader. I det här läget så larmar de för ett akut kejsarsnitt, då bäbis måste komma ut snabbt, men p ga mina dåliga värden så avblåser de det hela, då de konstaterat att det är HELLP-syndrom jag lider av, de kan inte söva mig i det här läget. Någon gång här kommer jag ihåg när de inte hittar bäbis hjärtljud alls med ultraljudet, den panik jag kände då är svår att beskriva. Jag kommer även svagt ihåg att John, min man, blir liksom undanskuffad av en massa personal och står ensam i ett hörn, han ser chockad ut och jag vet att jag då tänkte att typ ”nu är det kört”. En barnmorska får honom att sätta sej ner ett tag och när det lugnat ner sig lite så får han komma fram till mig igen.

Klockan 16:27 sätter de in Magnesium intravenöst. Detta för att motverka Eklampsi, som är den absolut farligaste delen av HELLP, dvs att kroppen börjar krampa i ett  epilepsitillstånd, som leder till koma, det är ett livshotande tillstånd helt enkelt. Att få magnesium direkt i blodet kan jag bara beskriva på ett sätt, det känns som att hela kroppen verkligen brinner på riktigt, det var riktigt obehagligt. 16:55 bestämmer läkaren att vi måste få ut bäbis med sugklocka omgående, då fostret hotas av fosterasfyxi, som jag förstått är kvävning eller syrebrist.

Krystvärkarna sätter igång klockan 16:55 och på två drag är hon ute lilla Li, klockan 17:04!  Säga vad man vill, men det gick i alla fall fort! Lillan hade navelsträngen två varv runt halsen, men den satt tydligen ganska löst.

Efter detta var det dags för moderkakan, som aldrig tycktes vilja komma ut. Det är konstigt men jag tycker att detta var det värsta delen då det gäller smärtan, det tog ca en halvtimme för dem att få ut den där jädrans moderkakan och jag drabbades av en stor blödning som resulterade i att jag förlorade i stort sett 50 % av allt mitt blod, anemi. Det var liksom inte slut på oturen…

Efter detta så är det blodtryckskontroller var 30e minut som gäller och massa andra blodprover var 6e timme. De sätter in en kateter och ger mig en massa mediciner. Det blir inte mycket sova den här natten mao. Men när själva förlossningen var klar så liksom glömde jag nästan bort allt som hade hänt och inbillade mig på något sätt att det hade varit en helt normal förlossning, och att jag var sjuk var liksom helt borta. Jag trodde nog någonstans att det skulle gå till på det här sättet, det ar nog så det skulle vara att föda barn helt enkelt. På kvällen den 24.e pratar jag t om med min mamma på telefon, jag kan inte riktigt påstå att jag kommer ihåg detta. Min mamma förstår att allt inte är som det ska när jag berättar att jag ska få en blodtransfusion…

Blodtransfusion sker morgonen efter, med två liter blod, för att få kontroll på blodbristen. Proverna visar ett minskat TPK  trombocyner på 87 (sjunkit från 161), sjunker det till 50 så kan tydligen spontanblödningar ske, vilket naturligtvis är farligt. 2 påsar plasma sätts in som dropp för att få bukt med detta. Magnesiummedicinen får jag fortsatt direkt i blodet. Jag får även sprutor med blodförtunnande, för att undvika proppar. Det är slangar öööverallt 🙁 Jag är totalt sängbunden. Och självklart har jag även fått kateter, eftersom urinet även måste journalföras tillsammans med allt jag dricker. Blodtrycket ligger fortsatt alldeles för högt , trots medicinering. Från min journal ser jag att de haft fokus på reflexer i ben och hur min andning fungerar, de är rädda för att jag ska få en propp helt enkelt. Det var den här dagen som jag först verkligen tog in att jag faktiskt var sjuk, men detta först när en läkare kom in för att prata med oss och hon sa ”du har varit väldigt väldigt väldigt sjuk” och ”du är fortfarande mycket sjuk”, hon förklarade allt som skett och vad HELLP är och först då blev jag jätterädd. Jag hade ju läst om HELLP, men aldrig trott att detta skulle kunna drabba mej, det är ju så extremt ovanligt.

Den kvällen blev jag plötsligt illamående, yr och fick skakningar/kramper i kroppen, det var riktigt obehagligt men det försvann efter nån timme. När detta skedde fick jag verkligen ren dödsångest, jag trodde i det här läget att det kommer aldrig att fungera, jag kommer inte få ett liv tillsammans med vår lilla underbara efterlängtade dotter, det var en fruktansvärd känsla.

Ja, så här höll det på månd,tisd,ons och äntligen på torsdag så var jag så pass bra att De (Möldals förlossning) bestämde sig för att jag kunde flyttas till specialistBB på östra sjukhuset. Jag fick åka ambulans och John o lilla Li fick ta en taxi. På Östra fortsatte provtagningarna men nu var jag utan alla slangar i armarna och katetern, så jag var ”fri” att röra på mig, så gott jag kunde. Jag tog mig in i duschen på darrande ben, efter en rullstolsfärd, med hjälp av John såklart, men jag var i alla fall på bättringsvägen. Efter detta gick det ganska snabbt att tröttna rejält på att ligga på sjukhus, JAG VILLE HEM! På söndag, efter 7 dagar på sjukhus så var jag så trött på att vara där så jag vet inte vad jag hade gjort om läkaren hade sagt att jag inte fick åka hem, men det fick jag, tack och lov! 😀

Det var heeeelt underbart att äntligen komma hem, trots att jag var tvungen att åka in för kontroller varje vecka p ga medicinerna jag äter osv, jag var i alla fall hemma och jag tror att det var en bra medicin i sig, för det skenande blodtrycket. Jag började på 12 tabletter om dagen och är idag nere på 3 tabletter om dagen, med ett normalt blodtryck. Nu hoppas jag att det stabiliserar sej tills nästa kontroll, om ca två veckor, så att man kan få bort den sista medicinen också, men blir det inte bättre, så får jag väl helt enkelt käka medicin, tills den ej behövs mer, huvudsaken är ju trots allt att jag mår bra!

Ja, det var verkligen en riktig resa och det är konstigt, de här dagarna var de värsta i mitt liv samtidigt som det var den absolut bästa, då Li föddes. Och jag är fruktansvärt tacksam för att allt har gått bra, att både jag och Li mår bra.

Hon är verkligen vårt lilla mirakel, vår lilla Li!

Här kommer det lite foton från tiden på sjukhuset, det blev inte många men som tur var så tog John lite bilder, det är ju trots allt kul att ha! 🙂

Det kommer nog att bli en hel del gullegullbilder på vårt lilla matmonster framöverhär på min lilla sida, hon blir nog mitt fotoobjekt nummer ett, bara jag kommit in i alla rutiner först 😉

Ha en trevig helg, alla!

 

 

li

Här är faster Selma som passade lägenheten när vi var borta, så hon var den första att träffa oss när vi kom hem 🙂